Att stoppa den skadliga utvecklingen mot stadsutbredning kräver att man ökar tätheten i staden inom en konstant omkrets, utnyttjar den befintliga stadsmiljön och utvecklar den cirkulära staden. Det behövs ett kollektivt och smidigt tillvägagångssätt. Vilka villkor, begränsningar och gränser krävs för en sådan djupgående omvandling av modellerna? The Agility Effect sammanförde Céline Acharian, som är vd för La Fabrique de la Cité, och Sylvain Grisot, som är stadsplanerare och grundare av dixit.net, för att diskutera dessa nyckelfrågor för miljöomställningen..
År 2021 publicerade Sylvain Grisot, Manifeste pour un urbanisme circulaire eller översatt Manifest för cirkulär stadsplanering(1) och nyligen Réparons la ville ! eller översatt Låt oss reparera staden! med Christine Leconte(2). Vad är den cirkulära staden?
Sylvain Grisot. Det gäller att gå från en linjär modell, där ny jordbruksmark exploateras allt längre bort för att bygga nya företag och bostäder, till en cirkulär process, där kretsloppen vidgas för att utnyttja varje kvadratmeter på bästa möjliga sätt. När denna princip väl är upprättad, kan man ge flera definitioner, beroende på om man studerar stadens funktion eller snarare dess struktur.
Om man analyserar hur den fungerar, kommer man att bli intresserad av materiella och immateriella flöden, av allt som kommer in i, lämnar och blir kvar i staden. Om man studerar dess struktur, kommer man ofta först att ta hänsyn till materialvolymerna (inklusive avfall), som uppstår på grund av byggnadsverksamhet och offentliga arbeten såsom vägarbeten, vilka är mycket resurskrävande och leder till stora koldioxidutsläpp.
Men när det gäller stadsbyggnad är det också nödvändigt att förstå den immateriella resursen som utgörs av själva rummet. Att ifrågasätta omsättningen i staden är att ställa frågan om vad som utgör staden och vad som inte gör det, det vill säga att fråga var den börjar och var den slutar. Inom klassisk stadsplaneringskultur kommer man snarare att analysera stadens utveckling utifrån markens förändring. Det som jag har kallat cirkulär stadsplanering är en struktur i staden, som betraktas genom rummets flöde och inte bara markens flöde. Men oavsett vilka möjliga förståelser av cirkularitet, som tillämpas på staden, hänvisar alla till samma mål: att förändra praxis och sätta den på rätt spår.
Är det alltså så, att den cirkulära staden först och främst handlar om att begränsa stadens utbredning?
Celine Acharian. Frankrike är bland de ledande europeiska markexploaterande länderna, med en exploaterad yta på 47 km² per 100 000 invånare. Detta är dubbelt så mycket som i Italien. Mellan 2009 och 2019 användes 70 procent av den mark som exploaterades till bostäder. I dag vet vi alla att marken är nödvändig för kampen mot den globala uppvärmningen och för dynamiken för en självständig livsmedelsförsörjning. Den linjära logiken, som består i att säga ”jag har inte mer mark, alltså måste jag ta mer mark”, är ännu galnare, eftersom man samtidigt som man exploaterar den fria marken för bebyggelse, tömmer hela områden, särskilt stadsområden, på deras invånare och deras verksamhet. I korthet handlar det om att förtäta inom en konstant omkrets, från det befintliga området och byggnadsbeståndet. Lyckligtvis har många lokala aktörer inte väntat på den senaste IPCC-rapporten för att vidta åtgärder i denna riktning.
”Lyckligtvis har många lokala aktörer inte väntat på den senaste IPCC-rapporten för att vidta åtgärder för den cirkulära staden.” (Céline Acharian)
Sylvain Grisot. Stadsutbredningen är inte problemet, det är symptomet. Det är ett system, som fungerar perfekt, men i fel riktning. Det är en ganska ny ond cirkel, som började på 1970- och 1980-talen. Drivkraften bakom detta produktiva och konstruktiva system är privatbilismens explosion, som har möjliggjort stadsutbredningen, placering av strukturer och verksamheter på avstånd från varandra och bilberoendet. Således är cirkeln väl sluten, och den kryssar av alla punkter: markskador, minskad biologisk mångfald, minskad motståndskraft för livsmedelsproduktionen, ökande av transporter, som släpper ut koldioxid, beroende av ny bebyggelse, osv. Det är därför som rummets flöden är avgörande för den cirkulära stadens struktur. För så snart man förespråkar effektivt utnyttjande av rummet, ställer man sig nödvändigtvis frågan om återanvändning av mark, byggnader, och transporter.
Hur kan staten bidra till att påskynda genomförandet av stadens cirkularitet?
Celine Acharian. Det finns finansieringsvägar som kan vara till nytta. Men det måste sägas att finansieringen krymper. Staten borde snarare visa sitt förtroende för det som byggs på regional eller kommunal nivå, lätta på regleringsbegränsningarna för att ge utrymme för experimenterande. Det finns undantag för tillstånd för forskning inom vissa områden. Varför inte inom stadsplanering?
Vilka tillvägagångssätt bör prioriteras ur metodisk synvinkel?
Sylvain Grisot. Den forskningen som jag företog om cirkulär stadsplanering ledde till att jag kunde påvisa fyra kretslopp. Det första gäller att använda byggnaderna mer intensivt. Det handlar om att rikta in sig på användningstiderna snarare än utrymmena. Det andra gäller återanvändning av befintliga byggnader, för att undvika rivning och främja ombyggnad så långt som möjligt. Det tredje kretsloppet är förtätning av öppna ytor med nya byggnader i stadsområden och stadsnära områden. Slutligen handlar det sista kretsloppet om återvinning av staden och återställning till naturområden genom att omfördela övergivna industriella eller kommersiella områden, som inte är i bruk, till exempel till nya användningsområden.
Är målet om noll netto exploatering (av franska zéro artificialisation nette eller ZAN), satt till 2050, ett steg i rätt riktning?
Celine Acharian. Många förtroendevalda har inte väntat på att målet skall nås, utan har också utarbetat lösningar, lagt fram dem för lokala ekosystem av intressenter och experimenterat med dem. Många har slutat bevilja bygglov utan urskillning, bromsat staplingen av lokala stadsbyggnadsplaner och utbyggnaden av småhusområden och börjat förtäta sina villaområden.
Det faktum att ZAN läggs fram och samlar alla initiativ under samma hatt är dock ett intressant tillfälle att ifrågasätta praxis och stärka reflektionen över den cirkulära staden. Idag håller var och en fast vid detta mål så gott man kan, med sitt eget system av begränsningar, genom att utveckla sina egna måttsystem. Naturligtvis kommer det vid någon tidpunkt att bli nödvändigt att få beräkningsmallarna att stämma överens, att logikerna inom områdena stämmer överens i tillräcklig utsträckning för att möjliggöra effekterna av kommunicerande kärl och förstärkande hävstänger. Men ZAN-målet kommer att ha rört om i myrstacken.
”Vi ser att många saker genomförs lokalt, men man måste ställa sig frågan om påskyndandet och effekten av den kritiska massan” (Sylvain Grisot)
Sylvain Grisot. Jag håller med. Även om de offentliga handlingsplanerna, med ZAN, enligt min åsikt, missar problemets orsak och följder finns effekterna på systemet där. Och man ser att många åtgärder vidtas lokalt, vilka ofta är exemplariska. Frågan om påskyndandet och den kritiska masseffekten måste dock tas upp.
Vilka bestämmelser, vilka verktyg, vilka miljöer skulle sannolikt kunna underlätta genomförandet av projekten?
Celine Acharian. Vad som är säkert är, att vi måste ge de lokala förtroendevalda fria händer. Efterlevnaden av regleringssystem, summan av de begränsningar som är kopplade till den administrativa uppdelningen, standardernas komplexitet, trycket att förebygga risker, föreläggandena när det gäller personskydd och egendomsskydd: detta är ett helt regleringssystem som, även om det drivs av legitima motiv, är mer avskräckande än någonting annat. Detta är fallet även i de frågor som man är enig om, att de är brådskande. Borgmästaren i en liten stad i Ile-de-France berättade nyligen för oss, hur han var tvungen att kämpa på alla fronter för att experimentera med ett cirkulärt vattensystem i sin kommun. Detsamma gäller skogen och byggnadstimmer: brandföreskrifter, Service départemental d’incendie et de secours eller fritt översatt räddningstjänstens administration, allt detta leder till att experimenten blir mycket svåra att utföra. Kort sagt är begränsningarna sådana, att där smidiga tillvägagångssätt skulle kunna införas, ger aktörerna mycket ofta upp.
Qui dispose des clés pour agir ? L’impulsion vient-elle des élus ?
Celine Acharian. Vad som är säkert är, att vi måste ge de lokala förtroendevalda fria händer. Efterlevnaden av regleringssystem, summan av de begränsningar som är kopplade till den administrativa uppdelningen, standardernas komplexitet, trycket att förebygga risker, föreläggandena när det gäller personskydd och egendomsskydd: detta är ett helt regleringssystem som, även om det drivs av legitima motiv, är mer avskräckande än någonting annat. Detta är fallet även i de frågor som man är enig om, att de är brådskande. Borgmästaren i en liten stad i Ile-de-France berättade nyligen för oss, hur han var tvungen att kämpa på alla fronter för att experimentera med ett cirkulärt vattensystem i sin kommun. Detsamma gäller skogen och byggnadstimmer: brandföreskrifter, Service départemental d’incendie et de secours eller fritt översatt räddningstjänstens administration, allt detta leder till att experimenten blir mycket svåra att utföra. Kort sagt är begränsningarna sådana, att där smidiga tillvägagångssätt skulle kunna införas, ger aktörerna mycket ofta upp.
(1) Grisot (S.), Manifeste pour un urbanisme circulaire, Editions Apogée, 2021.
(2) Leconte (C.), Grisot (), Réparons la ville !, Editions Apogée, 2022.
14/09/2023
