Dan Hill, stadsplanerare på den svenska innovationsmyndigheten Vinnova leder projektet Street Moves i Sverige. Han förklarar för The Agility Effect hur han strävar efter att omvandla staden på en hyperlokal nivå, gata för gata, genom att göra dess invånare till medarkitekter i förändringen.
Varför stöder du idén om ”1-minutsstaden” snarare än idén om ”15-minutersstaden” som förespråkas av vissa storstäder, som till exempel Paris?
D.H. Det rör sig inte om ”snarare än” … Faktum är att 15-minutersstaden består redan av många 1-minutsstäder! Precis som hela staden består av hundratals 15-minutersstäder. Med grundtanken att man ska kunna uppfylla alla sina vardagsbehov inom 15 minuters gång- eller cykelavstånd från bostaden täcker 15-minutersstaden ändå ett stort område. Detta medför att man inte alltid kan upprätthålla ett signifikant förhållande till sitt närmaste område. Varje stadskvarter har dock sin egen särprägel.
Det är här ”1-minutsstaden” kommer in …
D.H. Ja, 1-minutsstaden handlar om det område som du har ett närmare förhållande till, det vill säga det som finns precis utanför din dörr. Det finns en risk för att 15-minutersstaden bara blir en fråga om stadsplanering. För att skapa ett verkligt engagemang behöver du ha en mer omedelbar relation, och den börjar på gatunivå. Där pratar man med människor i en mängd olika specifika sammanhang.
“1-minutsstaden handlar om det område som du har ett närmare förhållande till, det som befinner sig utanför din dörr.”
Så det är människorna som är kärnan i förändringen.
D.H. Just precis. Man pratar med varandra, med sina grannar eller andra aktörer på gatan om staden och vilken roll man har i den. På så sätt kan man utveckla ett gemensamt ansvarstagande för denna miljö och för hur utrymmet ska utnyttjas. Denna form av deltagande utgör nyckeln till hur vi kan omvandla våra städer och hamna högst upp på ”stegen för medborgardeltagande” som definierats av Sherry R. Arnstein (*). Det blir då möjligt att ta itu med ämnen som gemensamma trädgårdar eller gemensamma infrastrukturer när det gäller energi, vatten, avfallshantering, olika former av sammanboenden och kooperativa boendestrukturer och även butiker och lokaler för egenföretagare. Den teknokratiska stadsplaneringen har gjort sitt!
Finns det inte en risk med denna strategi att det blir en bristande samstämmighet om vi tar en bredare syn på hela stadskvarteret eller hela staden?
D.H. Inte alls. Den verkliga frågan är att veta vad som ska vara ”sammanhängande” och vad som inte behöver vara det. I vissa städer är grundläggande saker ineffektiva eller inkonsekventa. All teknik (VVS, ledningar, nätverk …) måste vara sammanhängande, men det är inte detta som är städernas huvudsakliga syfte. En stad är först och främst en kultur, samhörighet, gemenskap, affärer etc. Naturligtvis måste viss infrastruktur som tåg, tunnelbana, bussar, betalningssystem etc. utvecklas på ett enhetligt sätt i stor skala. Men detta är inte svårt, vi vet hur man gör det. Vad som är mer komplicerat är att ha olika platser, kulturer och beslutsfattande på hyperlokal nivå och lägga ihop allt detta för att skapa något större än summan av delarna, med andra ord en stad.
Och det är detta som är syftet med 1-minutsstaden …
D.H. Precis. Idén med 1-minutsstaden väcker denna typ av frågor. Med en mer avancerad form av teknik – distribuerad, decentraliserad, adaptiv, modulär, tydlig – kan man samordna mindre delar och kombinera dem på ett smidigt sätt. Vi har inte behov av tunga och centraliserade system. Det är dags för en ny generation av infrastruktur som är inspirerad av en mer ”mänsklig” utformning som bygger på kooperativa system och moderna nätverksmetoder. Detta gör att man kan ha platser av helt olika slag som alla bygger på fullt deltagande samtidigt som man har sammanhängande system i större skala efter behov.
Vilka är de mest karakteristiska genomförandena hittills i Street Moves-projektet?
D.H. Det är enkelt att beskriva en prototyp för omvandling av gatumiljön som börjar lokalt på gatunivå och som strävar efter att omvandla varje gata i landet. För att gå vidare och slutföra detta projekt är det däremot inte lätt alls! I denna typ av initiativ använder man sig vanligtvis av dynamiken i taktisk stadsplanering – nästan aktivistiska tekniker!
Här i Sverige stöds Street Moves av regeringen med hjälp av flera lokala myndigheter och företag som Volvo och Voi [uthyrning av elsparkcyklar]. För att ge ett exempel kan vi visa att skolbarn kan återuppfinna en gata och få 70% godkännande från invånarna för att ta bort parkeringsplatser och ersätta dem med modulära och anpassningsbara träenheter med sandlådor, grönska och sociala utrymmen. Att få regeringen att arbeta på detta sätt är redan ett steg framåt. Även om det rör sig om ett litet steg fungerar det som ett exempel och visar att man kan gå vidare med andra steg. Detta skapar optimism, och det är i sig en stor framgång.
(*) Den amerikanska konsulten Sherry R. Arnstein definierade 1969 åtta nivåer av medborgardeltagande i projekt som berör dem (”A Ladder of Citizen Participation”).
14/10/2021
